erikaka

här i skogarna brukar vara den omtalade juldagen. Folk laddar flera veckor, planerar kvällens outfit, langar alkohol till midreåriga och skapar fester i alla dess storlekar och former. I år har jag dock inte hört mycket om denna legendariska kväll, bortsett från det svindlande priset på 230 riksdaler. Kanske är det priset som gjort staden så tyst inför denna kväll då många kanske funderar på att göra något oväntat och stanna på festen istället. Eller så kanske det helt enkelt är så att jag blivit för gammal för att hänga med i juldagsvimmlet. Vet inte ifall denna tystnad ska tolkas som ett tecken på att man i år ska bryta vanan och stanna inne. Dock är denna kväll ett mecka för alla hemkomna från landets alla komuner, även internationella karlskogingar brukar leta upp stigen som leder till alfred nobels hemstad. Eller är det helt enkelt så att juldagen blev passé när man klev över 20 strecket? Tystnaden pekar på något åt det hållet.. men vågar man svika vanans bana? Människan är trotts allt ett vanedjur.

Efter att ha spenderat de två senaste dagarna på sofflocket känner min kropp sig äntligen återhämtad. De ända spåren som sitter i är lite rethosta och lite snuva. Men vem är inte lite snuvig såhär års? Så nu längtar jag till på måndag ,då trapphusen saknat mig i hela två dagar ska jag inte göra dem besvikna. På måndag ska jag hoppa i min marinblåa uniform med endast 4 arbetsdagar kvar till finito på posten. Kommer bli med litte bitter smak i munnen jag lämnar min älskade arbetsplats och alla goa.. mer eller mindre.. arbetskamrater. Men det snyft blogget kommer då.. nu kör vi hårt mot helgen och måndagen... och inte minst mot dopparedagen!