erikaka

Efter första kommer alltid andra, so here we go.

Ska på beställning skriva om en vän, som just nu sitter i sveriges framsida och dregggglar över mannen, thee handy man, karln i nytt läge. Och alla vet vilken man i nytt läge jag menar när jag pratar om mannen i nytt läge.
Ska nu försöka, ihopp om, kanske kunna, få denne vän på bättre tankar och kanske lyckas förgylla hennes dag en gnutta. För även fast mitt huvud, just idag, sviker mig, så brukar denna vän och jag få kontakt, trots alla mil emellan oss. Denna dam, har en helt egen plats i världen, precis som alla andra. Hon föddes med en gåva, precis som alla andra. Hon föddes med ett yttre och ett inre, precis som alla andra. Kanske t.o.m. föddes hon med något man skulle kalla för "något mitt emellan". Detta "något mitt emellan", gör just henne så speciell, och inte till något som alla andra. Hon fick en kromosom... eller nått.. som vi andra inte fick. Kanske är vi glada för det och för att just hon fick den. Den gjorde ju henne till just den hon är.

Och vilken slutsatts kan vi dra av det blabbet? Jo, att alla föds till att vara en viss person. Många förespråkar miljön som en del av skapandet av en person. Och jag vågar nog påstå att jag är en av dem. Men man måste vara stark nog att våga stå för den man är och inte låta andra "skapa" en. Vad skulle man annars kunna kalla sig för en utan integritet...

Det jag vill ha sagt är att du gör rätt gumma som fortsätter vara den du är, jag försöker göra detsamma. När man träder in i det mystiska fältet av vänskap, gör man en deal som innebär att man i skratt och tårar skriver sina namn och svär att älska varanda trots skilda meningar och att man ska uppskatta varandra för den man är. Kan man inte hålla den dealen... Shit happens, it was not ment to be!

Man vet vilka ens riktiga vänner är. De andra kommer svischa förbi många gånger på vägen till graven!

Hakuna Matata

Kommer det en tredje?